mikeliii

Först är det upp, upp, upp och då är man så jävla glad och alla orkar med en. Men sen ibland så blir det ner, ner, ner och då är man helt plötsligt osynlig och bara sitter i sitt lilla hörn, men mungiporna neråt och blicken helt tom. Men det är ju lugnt, det är ju bara jag och om det ignoreras tillräckligt mycket så går det nog över. Eller hur?

Just nu känns hela världen så sjukt ego och falsk och jag skulle bara vilja dra iväg från stan ensam. Stänga av mobilen, ta en bil och bra köra så sjukt långt tills jag inte orka köra mer. Då skulle jag somna i bilen vid en väggren och sen kanske jag skulle kunna tänka klart dagen därpå? Jag bara orkar inte....

Shit, nu är det verkligen sommarvärme ute! Sitter på balkongen i skuggan och lyssnar på musik. Har bara tagit det lugnt idag och det kan jag verkligen behöva så som jag har varit igång. Gjort massa saker varje dag nu så långt jag kan minnas. Det är väldigt skönt att orka göra mer än en aktivitet om dagen, men samtidigt måste jag se till att vila mig ibland så jag inte tar på mig för mycket så jag blir isaaaane! ;)

Something's getting in the way! Something's just about to break!

Haluba! :)

Igår var en michet bra dag! :D Jag mådde bra hela dagen hihi. Jag var på vallbii museum med min guzz. Det var faktiskt ruuligt att spatsera runt bland de gamla husen och alla djur var så söta. Det fanns t.o.m kaninbebisar! Jag ville sno dem! Isabelle ville nog sno de prickiga griskultingarna, och jag kunde tänka mig att ta med en liten killing hem ocksååå, fett söta! :*


Pappa geeeeeeeeeet :))))


Mammaaa getter och bebisarrrr :))) Lägg märke till den som ligger UNDER foderbordet haha xD

Okej, jag har bestämt mig. Höhöhöhö, mer personlig blogg here i come! Så får vi väl se om jag ångrar mig, men man ska väl våga stå för den man är?! Oavsett om man är lite psykiskt sjuk eller inteee, och ja.. det finns ju faktiskt en liten baktanke med det hela. För det första är det bra för min egen del, jag bearbetar saker bäst genom att skriva och det är ju smidigt att ha en blogg, då kan jag skriva ner saker vart jag än är, för det finns ju typ alltid tillgång till en datorrr!

Sen kanske att folk som känner igen sig eller sådär kanske kan få lite inspiration och styrka genom mina ord. För även om jag kommer skriva ner jobbiga saker så kommer den röda tråden och temat såklart att vara JAG TÄNKER KÄMPA FÖR ATT BLI KVITT MIN SJUKDOM! :)

Bara tankar, inte riktat mot någon.

'Är jag en överkänslig liten skitunge som egentligen förtjänar allt det här..?'

Hur förklarar man för omgivningen att man är sjuk och behöver lite extra kärlek
och omvårdnad? Och hur orkar omgivningen med att vara med en sjuk person?

Ignorans, likgiltighet, förbiseende.
Skulle ni blunda lika starkt om jag hade cancer?
Eller hjärtfel? Eller bara var inlagd på en avdelning?

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk i det här samhället.
Ingen vågar tala om psykisk ohälsa.
Det är skamligt att vara sjuk i själen och i hjärnan.
Jag skäms för den jag är och för min sjukdom.
Ska det vara så?

Jag är diagnostiserad med borderline och en svår depression.
Jag kommer eventuellt att göra om min blogg till en mer personlig typ..

'jag vill övervinna rädslan att falla ner igen.'

Eller så startar jag en sån blogg på annat håll, vem vet.
Jag vill egentligen skriva ut allting som jag upplever det,
men jag skäms ju för mina känslor och för den jag är.

blubb, blöbb, blogg.. Känner mig typ tvungen att skriva här så folk inte tror att jag typ deppar ihop eller så. Alltså anledningen till att jag skrev hela det där långa 'sanningen' inlägget var mest för att mina vänner och folk runt omkring mig skulle få en bild av varför jag är sjukskriven och även för att jag är trött på att behöva svara på frågor som 'hur länge ska du vara sjukskriven?' 'varför är du sjukskriven?' o.s.v.. Jag är trött på att behöva titta ner i marken och behöva förklara och minnas allt om och om igen. Det gnager i min hjärna i stort sett varje dag ändå. Så tanken var väl lite att kunna hänvisa till det inlägget om folk är intresserade av att läsa, för jag orkar inte riktigt förklara allt jobbigt.

Men jag är för det mesta glad ändå, trots det som hänt, och det tror jag att ni märkt. Visst har jag dagar då allting känns skit, men jag försöker ändå att göra det bästa av situationen.

Så nu lämnar jag detta och fortsätter blogga som vanligt igeeeen! Bah så ni vet likzzzzom. :]

Imorn är det fredag och mina små vänner Jessicus, Hänna, Clara m.fl tar the fucking STUDENT! :o Helt sjukt att ni blivit så stora era grisar! Jag ska spendera hela dagen med att filma deras utspring, flakåkning och Jessicas studentmottagning. Hoppas på bra väder och inge jävla regn tack!!!


Nu ska jag och Jessica glida ner på stan, det blir lite alkoholfix och så ska jag köpa hårfärg och strumbyxer tills imorn! Man måste ju se bra ut i håret hallååeee och jag tänker då inte visa mina bleka ben! x)

Push and Schmek! :*

Hej igen och tack för alla fina kommentarer och mejl som ni har skickat.. Jag blir alldeles glad och varm i själ och hjärta ska ni veta! Jag kände att jag avslutade förra inlägget lite kort, så jag kan fortsätta berätta lite om hur allt ser ut nu såhär efteråt.

Min mamma mår efter allting rätt bra och har ätit mediciner och gått hos psykolg ända sedan den där oktoberdagen. I början gick hon flera gånger i veckan och fick även hämta ut sin medicin vid sjukhuset 1 gång i veckan så hon inte skulle kunna göra något förhastat med alla tabletter. Och jag kan ju inte säga att min mamma är frisk, för det kommer hon nog aldrig att bli. Utan sina mediciner skulle hon må lika dåligt igen. Men hon är så frisk hon kan bli och hon behöver inte känna en massa oro, ångest och liknande. Hon har även fått andra mediciner som passar henne bättre, dvs hon får inga hemska biverkningar som gör att hon inte kan se. Däremot är hon rätt skakig, men inte så mycket som förut. Så hon känner ändå att hon kan klara vardagen och är nöjd med att hon inte skakar lika mycket.

Det som är jobbigast för mig är att min mammas personlighet, hennes känslor och hela agerandet liksom har blivit som bortblåst nästan. Inte helt borta förstås, men mycket försvagat. Och det kommer dagar, oftast flera gånger i veckan då jag blir ledsen över att jag inte har samma mamma som förut. Det är svårt att bemöta henne ibland då jag inte känner igen henne, och jag får dåligt samvete över att jag inte orkar umgås lika mycket med henne som innan. Men hon är i princip avskärmad och ganska likgiltig mot allt, så det kan ibland vara svårt att föra ett normalt samtal med henne.

En positiv sak som jag däremot har märkt nu senaste veckorna är att hon vissa dagar låter glad, skrattar lite smått och är lite mer lik den mamma hon var innan allting hände. Så mitt hopp om att hon sakta ska återfå sin starka och friska sida växer då jag hör henne glad. Och händer inte det är jag i varje fall glad åt de dagar då hon verkar glad. Men alla dagar är olika, vissa dagar låter hon likgiltig och liksom borta.

Många i stallet har sagt till mig att min mamma sällan hälsar om de går förbi, och det har med hennes sjukdom att göra. Många gånger säger hon hej, men oftast bara om DU som går förbi hälsar först. Så var inte rädda för att säga hej, hon blir bara glad, även om det inte syns så mycket utanpå. Och hör du inte att hon svarar så hälsa ändå nästa gång, för ibland är hon för inne i sina tankar att hon inte hör. Men gör hon det så svarar hon, men kanske så lågt att man inte hör. Skitsamma, hälsa på min mamma om ni ser henne! :)

Well.. Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer idag. Så jag återkommer.
/m

Jag vill egentligen inte, men jag orkar inte låtsas som att mitt liv är så bra som det verkar längre. Jag tänker skriva av mig nu och den som inte vill läsa behöver inte göra det. Låt mig skriva vad jag vill i min blogg, tack.