sanningen
Jag vill egentligen inte, men jag orkar inte låtsas som att mitt liv är så bra som det verkar längre. Jag tänker skriva av mig nu och den som inte vill läsa behöver inte göra det. Låt mig skriva vad jag vill i min blogg, tack.
Det var sjukt jobbigt, men jag visste inte att det kunde tydligen bli värre..
Vardagen är ett helvete, varenda dag tänker jag på alla hemska saker som hände året 2008. Det började på sommaren, alldeles i början. Min älskade mamma började berätta konstiga historier för mig om vad hon upplevde. T.ex så berättade hon om att det bodde ett gammalt motorcykelgäng i huset mittemot som hade spärrat i en liten 14-årig flicka som dom våldtog varje natt. Mamma berättade hur hon hörde flickan skrika på nätterna och gråta på dagarna då hon fick sitta ensam i lägenheten. Jag blev helt chockad och förstod ingenting. Hur kunde något sånt hända på fina viksäng?
Historierna fortsatte och en kväll ringde hon mig, berättade hur hennes granne hade kopierat en nyckel till hennes lägenhet med hjälp av körkortet, satt upp små bevakningskameror i hela lägenheten och trodde att hon plus massa andra var ute efter att komma dit, ta alla hennes smycken och pengar..
Jag trodde självklart på min mamma när hon berättade dessa saker även om det lät lite konstigt. Jag ringde polisen då min mamma inte vågade gå och lägga sig. Ca en timme senare får jag ett samtal från polisen, de säger att jag måste komma över för att min mamma har drabbats av psykos...
Jag blir helt förstörd, åker taxi till mamma från skallberget där jag då bodde. Pratar med henne, hon är helt förstörd för att ingen tror på henne. Polisen råder mig att åka med henne till psyk. Men mamma vägrar och går och lägger sig.
Jag åker hem och på morgonen halv sju får jag ett samtal av mamma, då är hon intagen på psyk efter en hemsk natt. Jag får reda på att hon har tagit av sig sina glasögon för hon har trott att det fanns kameror och mikrofoner på bågarna, hon har sedan packat ner alla sina smycken och lösa pengar, gått ut och irrat i natten på väg till mig för att få hjälp och räddning. Det var bara tur att hon inte tog bilen, då hade hon förmodligen kört ihjäl sig. Hon har väldigt dålig syn utan sina glasögon. Anledningen till att hon inte tog bilen var att hon trodde det fanns kameror där också. Polisen hade hittat henne irra omkring mitt i gatan och kört henne till sjukhuset. Där blev hon tvångsintagen och jag åkte dit varje dag, trots att jag själv precis hade gått in i väggen på jobbet och var helt förstörd psykiskt själv.
Det var sjukt jobbigt, men jag visste inte att det kunde tydligen bli värre..
Hon åkte i princip in och ut från psyk under hela sommaren.. Hon var frisk ett tag, men sedan kom rösterna i hennes huvud tillbaka..
Och det är nu jag kommer till ett av de mest hemska kapitlen under den här perioden. Jag var tillsammans med Clara under den här tiden och en dag fick jag ett sms från henne där det stod att min mamma var i stallet och gick omkring. Hon var då inskriven på psyk och jag förstod inte alls hur hon kunde befinna sig där, men det fick sin förklaring senare.
Och det är nu jag kommer till ett av de mest hemska kapitlen under den här perioden. Jag var tillsammans med Clara under den här tiden och en dag fick jag ett sms från henne där det stod att min mamma var i stallet och gick omkring. Hon var då inskriven på psyk och jag förstod inte alls hur hon kunde befinna sig där, men det fick sin förklaring senare.
Min mamma hade under en natt fått för sig att jag hade hoppat från vallbybron, ringt 112 och talat om för polisen precis hur det hade gått till. Hennes röster hade berättat allt detta för henne. Jag hade fått ett samtal på natten från polisen där dom frågade om jag mådde bra. Jag förklarade hela situationen för polisen och dom förstod. Dagen efter blev mamma ifråntagen sin mobil då hon ringde såna samtal och dessutom ringde mig stup i kvarten för att kolla om jag fortfarande levde.
Det här med att hon irrade omkring i stallet hände bara några dagar senare, så jag hade inte hunnit prata med min mamma varken på telefon eller hunnit besöka henne på sjukhuset. Hon trodde alltså fortfarande att jag var död...
Så hon hade övertalat personalen på psyk att hon skulle få gå till viksängs centrum för att handla en tidning och samtidigt få vattna sina blommor hemma. Trots att hon var intagen, hade svåra psykos-röster, trodde att jag var död och gick igenom en medicinbehanling där läkarna bytte medicin på henne vilket gjorde henne väldigt ostabil så släppte personalen ut henne helt ENSAM.
Mamma gick då till stallet för att säga hejdå till våran häst Lizzy, och skulle sedan gå iväg och hoppa ifrån en bro. Hon ville inte fortsätta leva i det tillstånd hon var i och utan mig.
Så hon hade övertalat personalen på psyk att hon skulle få gå till viksängs centrum för att handla en tidning och samtidigt få vattna sina blommor hemma. Trots att hon var intagen, hade svåra psykos-röster, trodde att jag var död och gick igenom en medicinbehanling där läkarna bytte medicin på henne vilket gjorde henne väldigt ostabil så släppte personalen ut henne helt ENSAM.
Mamma gick då till stallet för att säga hejdå till våran häst Lizzy, och skulle sedan gå iväg och hoppa ifrån en bro. Hon ville inte fortsätta leva i det tillstånd hon var i och utan mig.
Jag och Claras mamma Eva åkte i ilfart till stallet efter att fått reda på detta, och hittade min mamma vinglandes mitt i gatan bredvid fotbollsplanerna precis efter stallet. Vi stannade, och chocken i hennes ögon då hon fick se att jag levde går inte att beskriva. Vi åkte hem till Eva, där hon lagade mat åt mamma som inte hade ätit på hela dagen. Mamma höll min hand hela tiden i bilen och ville inte ens släppa iväg mig för att gå på toaletten hemma hos Eva då hon var rädd att jag skulle försvinna.
Efter detta så åkte vi tillbaka till sjukhuset och mamma blev inlagd igen. Jag har ända sedan dess velat anmäla personalen på sjukhuset som har agerat så fel. Och som ni själva förstår så hade inte min mamma levt idag om inte Clara sett henne i stallet.
Det här snurrar i mitt huvud varenda dag tillsammans med någonting som hände samma år på hösten.
Min mamma hade blivit rätt frisk ifrån sina röster och bodde nu hemma, fast åt väldigt mycket olika mediciner för att klara av sin sjukdom. En av biverkningarna blev att hon skakade väldigt mycket och hade bla.a. svårt att laga mat. Hennes syn hade också blivit påverkad så hon kunde inte heller kolla på tv eller läsa tidningen.
Istället för att berätta det här för någon så valde hon en dag i oktober 2008 att försöka avsluta sitt liv. Hon svalde 106 sömntabletter på morognen som hon hade i sitt medicinskåp. Alla tabletterna var gamla och hade legat där i många år. Hon la sig i sin säng och somnade in.
Jag ringde min mamma samma dag då vi hade bestämt att hon skulle hämta mig vid 12.30 för att köra mig till stallet. Men jag fick inte tag på henne. Jag anade oro och någonting inom mig förstod att det hade hänt något riktigt hemskt. Jag cyklade iväg hem till mamma på viksäng, öppnade dörren och möttes av totalt mörker. Jag ropade efter henne, men fick inget svar. Jag tog av mig skorna och hörde snarkningar från sovrummet. Jag gick in och försökte väcka mamma, men när jag skakade på henne för att få liv i henne så kräktes hon. Jag blev livrädd och förstod ingenting. Jag ringde till Eva (Claras mamma) som sa åt mig att ringa efter ambulans och så åkte hon hem till min mamma på en gång. Jag ringde ambulans och det kom 2 st. Fyra ambulansmän trängdes runt min älskade lilla mamma i hennes sovrum och jag gick gråtandes in i vardagsrummet.
Då fick jag syn på det värsta. Ett papper från FONUS, där hon hade skrivit i hur hon ville ha sin begravning och vad som skulle stå på gravstenen, om hon skulle bli kremerad eller inte. Bredvid pappret låg en pärm med alla viktiga papper, försäkringspapper och dylikt. Jag brast ihop totalt och förstod att min mamma hade försökt ta livet av sig.
Ambulansmännen letade i sopporna efter tablettkartor att ta med sig till akuten och frågade mig massa frågor om vilka mediciner hon åt och allt var det va.
Jag såg min älskade mamma bäras ut på bår och visste inte om hon skulle överleva eftersom hon var totalt medvetslös och ambulansmännen inte hade fått någon kontakt med henne.
Jag och Eva åkte ut till Hamre då jag inte klarade av att sitta inne på akuten och bara vänta. Ute i stallet gömde jag allt och var precis som vanligt. Tog hand om min häst, betade med henne och pratade med alla som vanligt.
Efter några timmar åkte vi till akuten och vi blev slussade till Intensivvårdsavdelningen.
Vi fick sitta i ett eget väntrum och efter ett tag kom en läkare och pratade med oss. Jag gick in till min mamma som låg i respirator i en sjukhussäng. Hon hade massa slangar överallt och jag bara grät och grät. Läkaren berättade att det dom gjorde nu var att vänta på att gifterna från tabletterna skull gå ur kroppen då det var för sent för att magpumpa henne. När hon låg där så trodde jag att det var sista gången jag skulle se henne vid livet. Eftersom att ingen av läkarna visste vad hon hade tagit för tabletter så kunde dom inte gör mer än att hjälpa kroppen att andas och förbränna allt.
Vi fick sitta i ett eget väntrum och efter ett tag kom en läkare och pratade med oss. Jag gick in till min mamma som låg i respirator i en sjukhussäng. Hon hade massa slangar överallt och jag bara grät och grät. Läkaren berättade att det dom gjorde nu var att vänta på att gifterna från tabletterna skull gå ur kroppen då det var för sent för att magpumpa henne. När hon låg där så trodde jag att det var sista gången jag skulle se henne vid livet. Eftersom att ingen av läkarna visste vad hon hade tagit för tabletter så kunde dom inte gör mer än att hjälpa kroppen att andas och förbränna allt.
Jag satt i flera timmar och pratade med mamma och grät... Vi åkte hem, och jag sov knappt någonting på hela natten. Tidigt på morgonen därpå fick jag ett samtal från mamma! Hon hade vaknat och vi åkte till sjukhuset senare på förmiddagen. Hon hade då blivit flyttat till en annan avdelning och skulle få vård för sin lunginflammation (hon hade fått ner kräkning i lungorna då hon var medvetslös) och senare blev hon förflyttad till en psykavdelning.
Jag frågade mamma vad som hade hänt och då berättade hon allt som jag skrev i början. Om biverkningarna och tabletterna. Jag köpte en stor nalle och ett kort till henne.
Inte många av mina vänner vet om detta. Men jag känner att ni kanske borde veta. Det här är några av anledningarna till att jag är sjukskriven och inte mår så bra som jag gjorde förut.
Ordet är ditt!
Postat av: Camilla S
Men Mikaela.. vad skitjobbigt för dig, fy, jag kan inte ens föreställa mig hur du haft det!
Inte ens är jag i närheten och har kunnat hjälpa dig om du behövt, du ska veta att du kan när som helst kontakta mig om du behöver hjälp, jag lovar att ställa upp på det bästa sätt jag kan...
Vet hur det är att vara ensam i världen, (jag har ju ingen mamma jag och ingen pappa som jag har kontakt med...)
Har du det jobbigt och behöver ett öra eller en tillflykt, så finns vi här, visserligen 10 mil bort, men det är ju inget, det finns box i akutfall för pållan med.. Krisar det så vet du vart jag finns...
KRAM/Camilla & de irlänska gubbarna i Dalarna
Postat av: Säändrie
Kära lilla Mikelii, nu förstår jag varför.. Mammor är det bästa i världen och jag finns för dig min lilla vän. Jag är inte bäst på att prata men jag är bra på att lyssna. Du vet vart du har mig. Love you<3
Postat av: Mats G
Mikaela, tänker på dig. Du är starkare än de flesta och har ett stort hjärta. Kämpa på för din egen skull och för att du har en mamma som trots att hon har mått och fortfaranade mår dåligt ändå bryr sig mer om dig än något annat. Ta vara på ditt liv och ha som första etappmål att må bra i dig själv och bär med dig dina fina minnen från din mor på livets resa. Det är inte målet utan resan som är livet! Jag har förstått en hel del under de senaste 4 åren, så inget förändrar något annat än att du nu vet att vi förstår och vet och bryr oss om dig! Vi hörs och ses! Varma kramar!!
Postat av: Ulrika
jag tappar ord, jag kan aldrig säga att jag förstår för det vore bara fel. men jag tänker på er och framför allt dig.
Trackback
