mikeliii

Först är det upp, upp, upp och då är man så jävla glad och alla orkar med en. Men sen ibland så blir det ner, ner, ner och då är man helt plötsligt osynlig och bara sitter i sitt lilla hörn, men mungiporna neråt och blicken helt tom. Men det är ju lugnt, det är ju bara jag och om det ignoreras tillräckligt mycket så går det nog över. Eller hur?

Just nu känns hela världen så sjukt ego och falsk och jag skulle bara vilja dra iväg från stan ensam. Stänga av mobilen, ta en bil och bra köra så sjukt långt tills jag inte orka köra mer. Då skulle jag somna i bilen vid en väggren och sen kanske jag skulle kunna tänka klart dagen därpå? Jag bara orkar inte....