sanningen del2
Hej igen och tack för alla fina kommentarer och mejl som ni har skickat.. Jag blir alldeles glad och varm i själ och hjärta ska ni veta! Jag kände att jag avslutade förra inlägget lite kort, så jag kan fortsätta berätta lite om hur allt ser ut nu såhär efteråt.
Min mamma mår efter allting rätt bra och har ätit mediciner och gått hos psykolg ända sedan den där oktoberdagen. I början gick hon flera gånger i veckan och fick även hämta ut sin medicin vid sjukhuset 1 gång i veckan så hon inte skulle kunna göra något förhastat med alla tabletter. Och jag kan ju inte säga att min mamma är frisk, för det kommer hon nog aldrig att bli. Utan sina mediciner skulle hon må lika dåligt igen. Men hon är så frisk hon kan bli och hon behöver inte känna en massa oro, ångest och liknande. Hon har även fått andra mediciner som passar henne bättre, dvs hon får inga hemska biverkningar som gör att hon inte kan se. Däremot är hon rätt skakig, men inte så mycket som förut. Så hon känner ändå att hon kan klara vardagen och är nöjd med att hon inte skakar lika mycket.
Det som är jobbigast för mig är att min mammas personlighet, hennes känslor och hela agerandet liksom har blivit som bortblåst nästan. Inte helt borta förstås, men mycket försvagat. Och det kommer dagar, oftast flera gånger i veckan då jag blir ledsen över att jag inte har samma mamma som förut. Det är svårt att bemöta henne ibland då jag inte känner igen henne, och jag får dåligt samvete över att jag inte orkar umgås lika mycket med henne som innan. Men hon är i princip avskärmad och ganska likgiltig mot allt, så det kan ibland vara svårt att föra ett normalt samtal med henne.
En positiv sak som jag däremot har märkt nu senaste veckorna är att hon vissa dagar låter glad, skrattar lite smått och är lite mer lik den mamma hon var innan allting hände. Så mitt hopp om att hon sakta ska återfå sin starka och friska sida växer då jag hör henne glad. Och händer inte det är jag i varje fall glad åt de dagar då hon verkar glad. Men alla dagar är olika, vissa dagar låter hon likgiltig och liksom borta.
Många i stallet har sagt till mig att min mamma sällan hälsar om de går förbi, och det har med hennes sjukdom att göra. Många gånger säger hon hej, men oftast bara om DU som går förbi hälsar först. Så var inte rädda för att säga hej, hon blir bara glad, även om det inte syns så mycket utanpå. Och hör du inte att hon svarar så hälsa ändå nästa gång, för ibland är hon för inne i sina tankar att hon inte hör. Men gör hon det så svarar hon, men kanske så lågt att man inte hör. Skitsamma, hälsa på min mamma om ni ser henne! :)
Well.. Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer idag. Så jag återkommer.
/m
Min mamma mår efter allting rätt bra och har ätit mediciner och gått hos psykolg ända sedan den där oktoberdagen. I början gick hon flera gånger i veckan och fick även hämta ut sin medicin vid sjukhuset 1 gång i veckan så hon inte skulle kunna göra något förhastat med alla tabletter. Och jag kan ju inte säga att min mamma är frisk, för det kommer hon nog aldrig att bli. Utan sina mediciner skulle hon må lika dåligt igen. Men hon är så frisk hon kan bli och hon behöver inte känna en massa oro, ångest och liknande. Hon har även fått andra mediciner som passar henne bättre, dvs hon får inga hemska biverkningar som gör att hon inte kan se. Däremot är hon rätt skakig, men inte så mycket som förut. Så hon känner ändå att hon kan klara vardagen och är nöjd med att hon inte skakar lika mycket.
Det som är jobbigast för mig är att min mammas personlighet, hennes känslor och hela agerandet liksom har blivit som bortblåst nästan. Inte helt borta förstås, men mycket försvagat. Och det kommer dagar, oftast flera gånger i veckan då jag blir ledsen över att jag inte har samma mamma som förut. Det är svårt att bemöta henne ibland då jag inte känner igen henne, och jag får dåligt samvete över att jag inte orkar umgås lika mycket med henne som innan. Men hon är i princip avskärmad och ganska likgiltig mot allt, så det kan ibland vara svårt att föra ett normalt samtal med henne.
En positiv sak som jag däremot har märkt nu senaste veckorna är att hon vissa dagar låter glad, skrattar lite smått och är lite mer lik den mamma hon var innan allting hände. Så mitt hopp om att hon sakta ska återfå sin starka och friska sida växer då jag hör henne glad. Och händer inte det är jag i varje fall glad åt de dagar då hon verkar glad. Men alla dagar är olika, vissa dagar låter hon likgiltig och liksom borta.
Många i stallet har sagt till mig att min mamma sällan hälsar om de går förbi, och det har med hennes sjukdom att göra. Många gånger säger hon hej, men oftast bara om DU som går förbi hälsar först. Så var inte rädda för att säga hej, hon blir bara glad, även om det inte syns så mycket utanpå. Och hör du inte att hon svarar så hälsa ändå nästa gång, för ibland är hon för inne i sina tankar att hon inte hör. Men gör hon det så svarar hon, men kanske så lågt att man inte hör. Skitsamma, hälsa på min mamma om ni ser henne! :)
Well.. Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer idag. Så jag återkommer.
/m
Ordet är ditt!
Postat av: Camilla
Så skönt att hon är på väg tillbaka till sitt vanliga glada jag, för det är så jag minns din mamma, otroligt redig och glad, jämt...Vi träffades ju väldigt ofta i stallet ¨då jag i princip var där hela dagarna.. :) Hon var alltid så glad.. Hoppas att hon fortsätter att må bra, hälsa henne så gott från mig och Ryan..
PS..och du, jag finns alltid här, det vet du, vad det än är..
KRAM /C
Trackback
