Min styrka
När jag var yngre, typ 16 bast och precis hade börjat revolutionera mot min mammas regler som alla andra tonåringar, så lyssnade mina coola, alternativa vänner jättemycket på kent. Men jag avskydde deras musik. Jag klagade lääänge varje gång någon av skivorna började spelas i Amandas tuffa, blåa stereo (som kunde spela ALLA sorters brända skivor, även de som var jätterepiga och inte gick att spela någon annanstans!)
Cassandra, Jag och Maria - hemma hos Amanda (Bilden är tagen 2005)
OBSERVERA ATT DET TUFFA STEREON SYNS LITE I BAKGRUNDEN! ;D
Åren gick och när jag jobbade extra på Västeråsbagar'N hösten 07 (Jag var nu 21 år) lyssnade vi alltid på egna skivor i hela lokalen medan vi stod och packade bröd hela nätterna. Min dåvarande bästa kompis Jonna hade en kväll med sig flera skivor. Hon satte på musiken och jag lyssnade på texterna hela kvällen och gillade verkligen det jag hörde. Jag hade ingen aning om att det var kent vi lyssnade på. Jag frågade vad albumet hette och Anna svarade; Vapen och Ammunition. På morgonkvisten när vi hade slutat cyklade jag hem och så fort jag kom innanför dörren slog jag på datorn och laddade hem albumet. Sedan dess har jag varit fast och det dröjde inte många dagar tills jag laddade hem alla deras album.
Ett halvår senare, nämligen i mitten av sommaren 2008 var första gången jag bestämde mig för att åka på en av deras konserter. Jag och Elena impulsköpte biljetter och drog till deras hemstad Eskilstuna. Håkan Hellström var förband och jag minns att han var jäkligt bra live! Jag hade typ aldrig lyssnat på honom innan den kvällen, men nu har jag faktiskt några favoritlåtar av honom.
När kent entrade scenen minns jag hur allting bara blev så ofantligt stort!
Alla människor runtomkring blev som en enda stor familj för en kväll. Våra röster blev till kärlekssånger tillsammans med vårat älskade band på scenen. Det var lycka rakt igenom själen!
Inringad person är jagggg! ;)
Alla ser väl att det är Elena! ;) Sen är jag inte lika säker på att det är jag, men äh! Jag står där nånstans iaf! :) (Båda bilderna är lånade från kent.nu)
I början av 2010, närmare bestämt den 28 februari var jag och såg dem igen med Amanda (Ja, samma Amanda som i början av inlägget!) och hennes kompis i Globen-annexet i Sthlm. Jag var återigen i extas och skrek mig hes under hela framträdandet! Men jag kan erkänna att konserten i Eskilstuna var 100 ggr häftigare. Kanske för att det var i deras hemstad? Kanske för att det var utomhus? Kanske för att det var min första kent-konsert?
Hur som helst så är jag otroligt lycklig som häromdagen kvitterade ut en biljett till deras konsert den 17 juli nu i sommar. Och gissa var? Utomhus i Eskilstuna!! Jag tror nästan att ni kan förstå hur min kropp får gåshud när jag tänker på hur otroligt lycklig jag kommer vara den kvällen under några timmar
kent har alltså inte alltid varit ett älskat band för mig, men som tur är förstod även jag, trots att jag inte vet hur det gick till, djupet i deras underbara musik! :)
Uuuh! Värsta krönikan ju ;o du borde skicka in den till nån random tidning :*
jag håller med föregående talare ;) och det är så sant! antingen älskar man dom eller så hatar man dom. jag ba kent?? vilka är dom, fett dåliga! men nu.. de berör mig på alla sätt som går! helt fucking awesome! jag ryser varje gång jag hör dom och det bästa är att vi ska dit och se dom igen!!!! för dom är så jävla bra och ännu bättre live!! :D kentttt <3
Du kikar väl in på min ridsportsblogg då och då va? :)
http://emblems.blogg.se/hast
Följa varandra i bloglovin ? :)
Hejsan :D
Jag kör veckans läsare på bloggen och det hade varit kul om du ville vara med :) Läs mer här: http://satilaryttaren.blogg.se/2010/july/veckans-lasare-d.html
bara för att ni andra var så jävla sega på att fatta att de äger! jag lyssnade minsann redan när jag var typ (jag vet inte, men liten), snodde syrrans skivor och tyckte att jag var tuffaste emo't i stan, det du!
